Vykort från Sarajevo

Författaren Cecilia Persson reflekterar över sitt skrivande liv bland nutidshistoriens skuggor.

Jag skall resa till Bosnien och tar fram ryggsäcken ur garderoben och packar den med några tröjor, sommarklänningar, trosor, strumpor i skiftande färger och storlekar, ett ritblock, pennor, kameran, Aris Fioretos bok om Nelly Sachs; Flykt och förvandling, Marguerite Duras Lol V. Steins hänförelse, Gertrude Steins Ida, Joyce Carol Oates Det förlorade landskapet, Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen och Freke Räihäs senaste bok Vittnesbörda samt tandborste och tandkräm.
Mina minnen, erfarenheter, tankar, känslor och kunskaper behöver inte vikas ihop och packas ner - allt finns inom mig - öppet och fördolt.

Den bosniska flyktinggruppens lyckade integration i Sverige brukar av forskarna benämnas som en framgångssaga. Mer än två miljoner bosnier flydde från Balkankriget i Bosnien-Hercegovina mellan åren 1991-1995, till olika länder i Europa.
Kriget bröt först ut i Slovenien och Kroatien och Jugoslaviens skenbara sammanhållning kan liknas vid ett korthus som föll sönder efter Titos fall. Det blodiga och brutala inbördeskriget. Den djupa etniska och religiösa splittringen som fick grannar i Tuzla, Mostar och Sarajevo att skjuta mördande skott, kasta granater och avfyra bomber på varandras hus och barnens skolor.

Den förrädiskt förenklade och tillrättalagda lineära historieskrivningen ligger i handbagaget

Staden Srebrenica i östra Bosnien - den svarta och brutala berättelsen om ett modernt folkmord under några dagar i juli 1995. I krigets slutskede masslakt av åttatusen unga pojkar och män. Skrikande mödrar. Desperata fäder. Gråtande syskon.

När kriget var över hade mer än 100 000 människor dött. På flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio, USA, i november 1995 förhandlades freden fram i Daytonavtalet och undertecknades i Élyséepalatset den 14 december samma år. Den 22 november 2017 dömdes armébefälhavaren Ratko Mladić till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten av Krigstribunalen i Haag.

När jag anländer till Tuzlas flygplats den 18 maj 2018 ligger den förrädiskt förenklade och tillrättalagda lineära historieskrivningen i handbagaget. En rak och tydlig berättelse som ska skapa ordning i kaoset och livet som går vidare för offer, flyktingar och de som valde att stanna kvar i det krigshärjade Bosnien. Nya kartor ritas och Srebrenica blev en spökstad plågat av likstanken efter folkmordet.

Flygplatsen är under renovering och här finns ingenting av västeuropeiska flygplatsers hektiska, tröttsamma och falska konsumtions-lyckoytlighet. Tvärtom så motsvarar det min fördomsfulla bild av ett fattigt tidigare öststatsland som blev sargat av krig.

Det finns något kannibaliskt i att skriva. En författare äter minnen och erfarenheter, idisslar dem i språkkroppen

Jag är en människa och författare i ett kristillstånd och befinner mig på flykt undan kärleken som ligger i spillror och ruiner. Jag korsar gränser för att hitta något i Bosnien som ska ge mig livsmening och framtidstro tillbaka.
Det finns något kannibaliskt i att skriva. En författare äter minnen och erfarenheter - idisslar dem i språkkroppen - och spottar ut det som litteratur.
Minnet hanterar vår roll i tiden, men det sker i den pågående kampen mellan minne, hågkomst och glömska.

Jag sitter på ett café i gamla stan i Sarajevo och betraktar, läser och skriver. Jag sörplar på mitt kaffe och dricker vatten i solskenet. Sarajevo är en kontinental, pulserande och färgstark storstad som lämnar en ifred, och det finns ett vilsamt allvar över den inspirerande atmosfären.

I det förskonade Sverige skickas broschyren "Om kriget kommer" ut till alla hushåll, samtidigt som flyktingar deporteras. I Bosnien vet man vad krig är och här skickas inga foldrar. I Sarajevo vill man glömma och hoppas att de etniska och politiska spänningar som ligger och bubblar under den livfulla och lite vykortsliknande ytan av gemenskap och harmoni aldrig ska blomma upp igen och låta bosnierna få uppleva ännu ett inferno. Jag kan heller inte i mitt dystra sinne låta bli att tänka att Sverige kanske inte ens skulle ha tagit emot Bosniens flyktingar idag.

Vi borde lära av historien, men ofta verkar det som att det vi lär av historien är att vi lär just ingenting

Bosnierna har en positiv bild av Sverige och svenskarna och när jag berättar om omsvängningen i asylpolitiken och att rasismen blivit rumsren, får alla något sorgset och oroat i blicken. Det går skrämmande fort att förtränga och förneka både krig och folkmord. Vi borde lära av historien, men ofta verkar det som att det vi lär av historien är att vi lär just ingenting.
Det är ingen slump att jag packade ner de böcker jag gjorde som resesällskap. Andra historiska berättelser, vittnesmål, glödande poesi och skönklingande prosa ska ge mig perspektiv både på Bosniens komplexa historia och mitt eget skrivande liv.

Så skriver Nelly Sachs i ett brev till litteraturhistorikern Walter A. Berendsohn den 25 juni 1959. Hon var också en flykting och försökte undfly Förintelsens offer som aldrig lämnade henne ifred, ända tills hon dog. Jag läser ur Freke Räihäs mångbottnat gestaltade Vittnesbörda vid samma cafébord. I hans drabbande bok är det rösterna från koncentrationslägret Ravensbrück som är de dödsdömdas vittnesmål.

I Sarajevo har museet om kriget och folkmordet öppet mellan 09.00 och 22.00 veckans alla dagar. Det finns minnesplatser över barnen som dog i Bosniens huvudstad. Jag beger mig till Mostar, där bron som blev sinnebilden för det skoningslösa kriget har blivit ett av landets mest populära turistmål. En sönderbombad bro som restaurerats och som turister fotograferar med glada semesterminer med sina mobiler. Krigsskådeplatser som minns och de som glöms.

Det är när vi börjar tala med varandra som den lineära historieskrivningen bryts ner i närvarande minnesfragment

Det är först efter två veckor i Bosnien som jag börjar tänka på skotten i Sarajevo den 28 juni 1914. Skotten som utlöste första världskriget faller i skymundan för andra krig. När jag åker häst och vagn genom den bedårande vackra nationalparken Vrelo Bosne berättar kusken att hans familj har upplevt både första och andra världskriget samt inbördeskriget. Den gamle mannen levandegör hur serberna beslagtog vattenledningarna och hur invånarna i Sarajevo blev utan vatten i flera år.

Det är när vi börjar tala med varandra som den lineära historieskrivningen bryts ner i närvarande minnesfragment och de såriga livserfarenheterna får mänskliga ansikten.

Jag avslutar min resa i Bosnien med att gå in på en hårsalong i Sarajevo och klippa av mig mitt långa hår. Hårtussarna sopas upp av Azra och förtroligt har jag berättat för henne varför jag tillbringat tid i Bosnien. Hon ler förstående och på knagglig engelska berättar hon om sitt liv. Hennes lillebror dog under kriget och nu lyssnar hon på sina kunders glädjeämnen och bekymmer på hårsalongen.

Jag skickar foton hem till mina barn på en mamma som ser annorlunda ut på utsidan, men på samma sätt som Bosnien, så säger inte utsidans historiska minnen särskilt mycket om hur insidan och nuets bosnier mår.