Vi "små" författare kan också tänka själva

Av gästskribent Stina Nilsson Bassell.

När jag var med i Linköpings Afrikagrupp, eller varför inte när jag var med i Linköping mot rasism, då när övertygelsen hade brunnit som mest och vi tog till en bojkott när allt var fel, så var vi människor som ville visa något. Vi ville visa andra vad vi tyckte, och solidarisera oss med de som hade det som värst av hot eller hat.

Nu gör vi det samma, vi bojkottar Bokmässan i Göteborg, och plötsligt heter det av Jan Guillou att vi små författare har råd att bojkotta hur mycket som helst. Är vi plötsligt (igen) icke-existerande människor utan någon form av rättigheter att ha en övertygelse, då vi "bara" är små författare?

Ska vi som "bara" är små författare sitta tysta i ett hörn och le åt det orättvisa? Eller följa efter de stora författarna och titta i smyg hur de reagerar?

Ska vi som "bara" är små författare sitta tysta i ett hörn och le åt det orättvisa som förlamar det som händer? Eller ryckas med bara för att det kan skapa rubriker? Ja, eller följa efter de stora författarna och titta i smyg hur de reagerar? Nej, vi är egna individer och kan faktiskt (tro det eller ej) tänka själva! Vi reagerar på när ordet blir omkullkastat på grund av att fegheten spelar ett spratt.

Så Jan Guillou, ta reda på hur det ligger till innan handen klappar våra huvuden! Kanske ska du fråga någon "okänd författare"?

Av några andra heter det att "de vill nog göra reklam för sin bok". Kan ni då inte förstå, kära "andra" och Jan Guillou, att vi visar och vägrar, för vår övertygelses skull, inte att vi "bojkottar hur mycket som helst" eller "vill göra reklam för boken".

Jag slår fast: Vi vill inte vara på samma plats som högerextremisterna Nya Tider på Bokmässan i Göteborg. Ni får gärna förminska oss små författare i dagligt tal, för små är just det vi är, men i detta fall är vi en röst för mångkultur och solidaritet. Människor som inte tycker att hat och hot ska få en plats i etablissemanget.

Stina Nilsson Bassell, författare och medlem i SvFF

Denna text har tidigare publicerats på Stina Nilsson Bassells blogg och återpubliceras här med författarens tillstånd.