Svensk författare fängslad i två år
Kinakorrespondenten Jojje Olsson skriver exklusivt för Författaren om Gui Minhai på tvåårsdagen av kidnappningen.
Fallet är särskilt anmärkningsvärt då Gui arbetade från Hongkong, där yttrande- och pressfrihet till skillnad från fastlandskina garanteras i stadens grundlag. Vidare så tillåter inte Kina dubbla medborgarskap; sedan 1992 är Gui Minhai således svensk och endast svensk medborgare. Han hade inte ens lokala id-handlingar i Hongkong.
Trots detta har Gui paraderats två gånger på statlig kinesisk tv där han tvingats "erkänna" påhittade brott; från rattfylla till underminering av staten genom olaglig affärsverksamhet. Gui har även tvingats säga att han överlämnat sig själv samt vill ge upp sitt svenska medborgarskap. Gud vet hur han behandlats under fångenskapen. Flera liknande framtvingade erkännanden i Kina har under de senaste åren föregåtts av tortyr.
Vet gör heller inte hans dotter Angela Gui, som endast fått tala med sin far över telefon tre gånger. Samtalen var då tvungna att föras på engelska, trots att de två annars alltid talar svenska. Likaledes har svenska ambassaden endast tillåtits två korta möten med den fängslade svensken, som också vägrats juridisk representation.Svenska ambassaden har endast tillåtits två korta möten med den fängslade svensken, som vägrats juridisk representation.
Under arbetet med min nya bok om Gui Minhais öde - planerad utgivning vid årskiftet - så har det blivit tydligt att svenska myndigheter dock gärna håller sig i bakgrunden. Det är nämligen viktigt med en god ekonomisk relation till stormakten Kina. Efter den affärsresa som statsminister Stefan Löfven ledde till Kina i somras så listades nya ekonomiska samarbetsavtal i den avslutande kommunikén på regeringskansliets hemsida. Men inte ett enda ord fanns där om den svenska samvetsfånge som diktaturen håller inspärrad.
Tyvärr kan samma tendens även ses inom civilsamhället. Angela Gui har länge fått driva frågan i stort sett på egen hand, vilket utgör en enorm skillnad mot när journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien 2011. Det tog då bara ett par månader innan Publicistklubben, Svenska PEN och Reportrar utan gränser med flera krävde att UD skulle behandla fallet på högsta politiska nivå.
I Gui Minhais fall hölls den första manifestationen på svensk mark i mitten av september i år, efter att han suttit fängslad i 700 dagar. Media har sakta fått upp ögonen under det senaste året, men bland svenska författare och förlag verkar det sämre ställt. Vid årets bokmässa i Göteborg - Gui Minhais hemstad! - fanns endast en programpunkt om hans situation, vilket Angela Gui i Expressen beskrev som "ett hån".Vid årets bokmässa i Göteborg - Gui Minhais hemstad! - fanns endast en programpunkt om hans situation, vilket Angela Gui beskrev som
"ett hån".
Särdeles illavarslande är att Guis fyra kollegor i Hongkong - som bortfördes vid ungefär samma tidpunkt - sedan länge har släppts fria. Det tyder på att Gui kan bli syndabock för hela förlagsverksamheten och därmed riskera ett långt fängelsestraff. Mycket riktigt tvingades kollegorna också under sina tv-sända "erkännanden" att lägga all skuld på Gui.
När en av våra kollegor nu, stick i stäv med internationell lag, suttit inlåst i två år på andra sidan jorden så är det dags att höja blicken och visa att vi bryr oss. Liksom var fallet när de "helsvenska" journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson greps i den afrikanska diktaturen Etiopien 2011, måste civilsamhället även denna gång sätta press på regeringen att våga ställa krav på den ekonomiska supermakten Kina.
Jojje Olsson är författare, journalist och fotograf baserad i Taipei, Taiwan med uppdrag för en rad svenska tidningar.