Söndagskrönika: Att hitta hem
Helena Looft om att bryta sig loss från lammullskollektivet på Lidingö och finna sin konstnärliga identitet.
Jag växte upp på Lidingö, i en borgerlig miljö med allt vad det innebär av materiell bekvämlighet, statustänkande och karriärism. Villor med trädgårdar. Lyckliga familjer. Problem som sopas under mattan, ja, ni vet? Eller också gör ni det inte, men allt detta är en del av borgerligheten, sådant jag närmast har blivit allergisk mot.
Det ställer bara till elände. Det är en tävling som ingen vinner. Det gör att alla tror att grannen har det bättre fast han bara håller upp en fin fasad. Många skulle säkert protestera. Borgerligheten kan vara både generös och vidsynt. Men det finns en gräns, och det tog tid för mig att bli medveten om sådant som maktstrukturer, klassfrågor, social och ekonomisk ojämlikhet.
Att ägna sig åt ett konstnärligt yrke var otänkbart, det var en vild, befängd och ohanterlig dröm
Vi pratade inte politik hemma, mina föräldrar röstade på Folkpartiet av gammal vana, deras föräldrar befann sig ännu längre högerut. I min gymnasieskola var 90 procent moderater. Klädkoden för tjejer var lammullströja, loafers och pärlhalsband. Jag försökte se ut så där, men lyckades inte. Jag gick på punkkonserter, ensam, för ingen ville följa med. Jag var duktig i skolan men visste inte vad jag ville.
På Lidingö är det viktigt att "bli någonting". Och inte vad som helst, det handlar om att skaffa sig ett yrke med status, något att visa upp, som föräldrar och släktingar kan bli stolta av. Men jag var konstnärligt intresserad. Jag ritade, sjöng och skrev dikter. Alla blev glada när jag gjorde fina födelsedagskort. Eller när jag hade alla rätt på svenskaprovet. Men att ägna sig åt ett konstnärligt yrke, nej, det var otänkbart. Bokstavligen. Det låg utanför mitt kända universum, det var en vild, befängd och ohanterlig dröm.Så vad gjorde jag? Jag stannade upp i mitt levande, slöt mig inåt. Försökte tämja den där drömmen, som inte fanns. Jag kunde inte höra till, men hade ingen annanstans att ta vägen. Jag blev en ingen, en icke-person i ett ingenmansland.
Så levde jag under många år, jag jobbade, pluggade, försökte passa in i något av de kända mönstren, men det var lönlöst, och en vacker dag gav jag upp. Jag färgade håret svart. Sa upp mig från jobbet. Hatade allt och alla och mest mig själv. Satt på mitt rum och glodde in i väggen. Tills jag äntligen träffade några som var som jag. Personer som skrev. Som skickade dikter till tidskrifter och romanmanus till förlagen. Som ville starta ett litet litteraturfanzine med mig.
Det hette Sheherazade. Det blev bara fyra nummer. Men Sheherazade berättade sagor i tusen och en natt. Tills hon blev fri. Det räddade henne. Och jag blev räddad, kan man säga. Jag förstod att det fanns andra sätt att leva på. Att man kan följa sitt hjärta. Man behöver inte ens jobba heltid. Man kan klara sig på en halvtid som assistent på biblioteket. Vilken frihet! En helt ny identitet.
Det finns många som fortfarande tycker att jag borde 'bli någonting'
Jag har levt så i 30 år nu. Jag har givit ut åtta böcker. På små förlag, och större, och på egen hand. Ibland får jag något stipendium. Jag försörjer mig som frilans. Böckerna är inga bestsellers, men det är ingenting jag någonsin har räknat med. "Skriv en deckare", säger folk, "så att du tjänar lite pengar", men vart skulle min konstnärliga frihet ta vägen då?
Oftast är jag lycklig, men det händer att jag halkar tillbaka. Och blir en ingen, ingenstans, en icke-person. För det finns många som inte förstår hur man kan leva på det här viset. Som fortfarande tycker att jag borde "bli någonting". Att jag ska fogas in i mönstret. Att det inte är något jobb, det som inte kan räknas i pengar.
Då hamnar jag i någon sorts flashback till det som en gång var. Då måste jag prata med en kollega som förstår, en god vän som också skriver. Någon som känner igen sig, som vet hur det är att bli ifrågasatt. Jag samlar ihop mig. Än en gång. Vet: Det är det här jag vill göra. Det är mitt liv, ingen annans. Jag har hittat hem.
Helena Looft