Med mössan i hand
UR TIDSKRIFTEN Svenska Akademien är mer beroende av oss författare än vi av den, skriver Anna-Clara Tidholm, som också kritiserar Akademiens brist på transparens.
Man går till postlådan och finner ett kuvert med lagerkrans och texten "Snille och smak". Inuti kuvertet ett gultonat papper med en guldrand, kanske äkta guld! Du har tilldelats ett pris: Schullströmska priset för barn-och ungdomslitteratur. 100 000 kronor!
Jag blir glad förstås, men en smula brydd. Vad är detta för pris? Svenska Akademiens hemsida berättar att priset utdelas vartannat år sedan 2004, och går till "en framstående författare av barn- eller ungdomslitteratur". Som illustratör i första hand känns det nu lite märkligt att förvandlas till en så framstående författare.
Men redan i pressmeddelandets första mening tillskriver Akademien mig äran av att ha skrivit Ture-böckerna. Men ursäkta, böckerna är faktiskt skrivna av min man, Poeten. Jag får också ensam äran av Augustpris-vinnaren Adjö Herr Muffin som jag illustrerat (Ulf Nilsson heter författaren). Och nej, jag inte läst litteraturvetenskap i Uppsala. Såvitt jag minns.
Jag börjar nu också undra över det där schullströmska. Pengarna kommer från en fond, instiftad av Kjerstin Schullström, 1999. Men Kjerstin är höljd i dunkel. Kanske ville hon vara hemlig? Eller är det Akademien som inkluderar även den generösa Kjerstin i sin berömda sekretess? På Internet är hon helt osynlig. Mest av allt undrar jag vad Kjerstin ville med sin fond, hade hon tänkt ut några särskilda kriterier?
Börshuset framstår som ett fort, frågor kan ej ställas, än mindre besvaras
Akademien listar sina priser på sin hemsida, men pristagarna göms bland pressmeddelanden. Hemsidan är torftig och huvudsakligen självbespeglande. Jag tror faktiskt Risträsklidens Hembygdsförening har en betydligt mer informativ hemsida än Svenska Akademien. Den fåtaliga personalen på kansliet kommunicerar inte gärna med utomstående, Börshuset framstår som ett fort, frågor kan ej ställas, än mindre besvaras.
Man vill inte vara otacksam - men det hade varit kul med något utöver pressmeddelandet, en liten medalj kanske eller en jetong (hur ser en sådan ut?). Ett enkelt diplom hade jag nog välkomnat eller en inbjudan till något högtidligt med tända ljus, allt sådant uteblir dock och återstår endast att skicka kontonummer till någon som betitlas Räntmästare.
Även Poeten får ett brev med guldrand och meddelande om att han tilldelats stipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse, var vänlig meddela Räntmästaren hur du önskar få pengarna utbetalade. Många författare får stipendier ur denna fond, men konstigt nog finns inte Poetens namn i listan på stipendiater. Mystiken tätnar! Poeten undrar: Har han verkligen fått ett stipendium?
Författare antas stå med mössan i hand och ställa upp på stela regler och asocialt bemötande
Efter några försök till kontakt med Akademien får han veta: Just detta stipendium får inte offentliggöras. Det utdelas endast till s k "mindre bemedlade" författare och Akademien vill av barmhärtighet inte hänga ut dessa behövande.
Poeten, som faktiskt inte är mindre bemedlad, erbjuder sig att avstå från stipendiet. Sekreteraren avvisar detta förslag som opassande.
Svenska Akademiens omtalade generositet har också en baksida: Författare antas stå med mössan i hand och ställa upp på stela regler och asocialt bemötande.
När nu Akademien ska restaureras och enligt tillfällige ständige sekreteraren Anders Olsson förbättra sin "externa kommunikation" finns mycket att göra.
Skapa en kommunikationsavdelning med anställda journalister. Höj nivån på pressmeddelandena.
Men ännu hellre: Avskaffa envägskommunikationen! Styr upp kansliet med människor som kan svara på frågor och montera ner den gamla högfärdigheten. Bättre insyn i processerna bakom pris- och stipendieutdelningar, var är kriterierna, tillämpar man inkomstprövning?
Bort med mössan i hand! Svenska Akademien är mer beroende av författarna än vad författarna är av Akademien.
Anna-Clara Tidholm, illustratör och författare
Svenska Akademien har erbjudits replik men avböjt.