"Oklara utgångspunkter" i artikel om alternativa bibliotek

Författarfondens direktör Jesper Söderström kommenterar Boel Werners text i höstens Författaren om så kallade tvättstugebibliotek, och får svar direkt.

Jesper Söderström skriver:

Artikeln "Vem betalar författare för lånen i tvättstugan" i senaste numret av Författaren (3/18) innehåller en del oklara utgångspunkter och felaktiga uppgifter jag gärna vill kommentera och korrigera.

Till att börja med framgår det inte riktigt hur avgörande det är i vilken regi en biblioteksverksamhet bedrivs. Det har betydelse för frågan om biblioteksersättning. Rätten att låna ut böcker är i grunden fri. Författarna kan inte motsätta sig det och har ingen i upphovsrättslagen generellt reglerad rätt till ersättning.

Just för utlåningen på folk- och skolbiblioteken finns ju dock istället den statliga ersättning som författarfonden administrerar. Kapprumsbibliotek eller annan liknande verksamhet som bedrivs genom privata donationer, av arbetsgivare eller liknande är helt lagliga och ingen är skyldig att betala ersättning. Men så fort folkbiblioteken är huvudman för verksamheten ska alltså utlåningen utgöra grund för biblioteksersättning.

I artikeln beskrivs den schablon som finns för att kompensera för den oregistrerade utlåning som sker på olika slags "övriga utlåningsställen" eller genom så kallad uppsökande verksamhet. Men biblioteken ska inte själva beräkna, rapportera eller följa någon schablon. De redovisar bara till Kungl. biblioteket hur många lån/depositioner de gör till dessa ställen. Sedan används schablonen av författarfonden för biblioteksersättningsberäkningen - ett sådant lån ger ersättning motsvarande tre lån till författarfonden - för att kompensera för att böckerna lånas på ett sätt som inte kan registreras och mätas.

Schablonen är överenskommen mellan regeringen och upphovsmannaorganisationerna. Det är sant att det finns vissa svårigheter att få till en bra statistik för biblioteksersättningsändamål. Det handlar bland annat om hur dessa verksamheter definieras. Frågan är viktig, men problemen beror primärt inte på att biblioteken eller bibliotekarierna ignorerar upphovsmännens rätt till ersättning.

Den inledande och övergripande beskrivningen av hur författarersättningarna beräknas och hur systemet är utformat innehåller också flera fel. Kungl. biblioteken svarar för den officiella biblioteksstatistiken - som bl.a. redovisar den totala utlåningen - men det är författarfonden som genomför undersökningen för att fastställa de individuella ersättningarna till upphovsmännen och översättarna. Och det sker inte genom några stickprov - vi samlar in och bearbetar all utlåning från samtliga datoriserade bibliotek i landet.

Det stämmer inte heller att författarfonden "har valt" att fördela en stor del av den kollektiva biblioteksersättningen i form av stipendier. Detta är reglerat av statsmakterna i den förordning som styr verksamheten.

Avslutningsvis: en återkommande missuppfattning som upprepas också i denna artikel är att barn- och ungdomslitteratur skulle generera mer pengar till författarfonden än vad vuxenlitteraturen samlat gör. Det är inte sant.

Jesper Söderström
, direktör
, Sveriges författarfond

Svar direkt av artikelförfattaren:

De utgångspunkter som beskrivs i första delen av repliken fanns med i min ursprungstext, men ströks av Författarens redaktion av utrymmesskäl. Jag har haft stora svårigheter med att få fram samstämmiga uppgifter om de här sakerna, då jag varit i kontakt med Kungliga Biblioteket, Statens Kulturråd, biblioteksrådet i Författarförbundet, mina lokala biblioteksrepresentanter och Författarfonden.

De svar jag fått från Jesper Söderström då jag ställt frågor och berättat att jag arbetat med en artikel för tidningen Författaren har också varit korta och inte särskilt klargörande, men självklart borde jag låtit Jesper Söderström läsa igenom artikeln före publicering.

Det intryck jag fått under arbetet kvarstår dock, och har närmare förstärkts genom denna replik: Här finns stora informationsglapp mellan de olika aktörer som handhar utlåningen av våra verk.

Däremot påstår jag ingenstans i artikeln att barn- och ungdomslitteratur genererar mer pengar till författarfonden än vad vuxenlitteraturen samlat gör.

Boel Werner, författare och illustratör