Om knytblusar och klass

Alla sympatiserar inte automatiskt med en haute couture-klädd kulturelit, skriver arbetarförfattaren Cecilia Persson, och menar att Svenska Akademien-skandalen också vittnar om en oroväckande konsensuskultur i litteraturkretsar.

Jag är 50 år och mamma till två vuxna barn. Jag har ett femårigt stipendium från Författarfonden, är verksam som litteraturkritiker och har varit forskare och lärare vid Lunds universitet. Jag hör fåglarna sjunga utanför mitt fönster när jag stiger upp lite efter 04.00, som jag har gjort de senaste 20 åren. En skrivande varelse.

Aldrig har jag lidit av skrivkramp, men när jag försöker skriva en krönika om allt det smuts som har kommit upp till ytan i efterskalvet av de 18 vittnande kvinnliga författarkollegorna i november 2017, så går hela skrivkroppen i baklås, som om den är fångad i ett skruvstäd av: "Kulturprofilen", litteraturscenen "Klubben" i Stockholm, Horace Engdahl, gåslever, de dyraste champagnesorterna, exklusiva bostadsrätter, aktiespekulation, vänskapskorruption, jäv, avhopp och slutligen Sara Danius knytblus, som jag som kvinnlig författare per definition förväntas vara solidarisk med.

Sara Danius förtjänar folkets kärlek. Vilket folk? Varför förtjänar en representant för en ickedemokratisk feodalkulturinstitution som grundades 1786 av konung Gustav III folkets kärlek?

Vi har på några månader gått från den symboliska siffran 18, då arton kvinnliga författarkollegor lämnade sina smärtsamma och omskakande vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp, till att Therese Bohman skriver i Expressen om Sara Danius ovanliga känsla för stil och strålande kulturelegans.

Den kvinnliga f d ständiga sekreterarens haute couture-kläder, Horace Engdahls gåslever, Per Wästbergs mångmiljonförmögenhet, Svenska Akademiens aktieportfölj på över 1 miljard kronor... Det är som om "Metoo"-vittnandet reducerats till en marknadsföringskampanj för överklassens svindyra levnadsvanor och livsstilsideal.

Det homogena "vi:et" blir könsmaktskritiskt å ena sidan, men å andra sidan klassblint

Det är klart att Sara Danius är en förfärande representant för sexism och hur maktfullkomligt och kvinnoförnedrande patriarkatet beter sig, men vi måste snacka om klass också. Att skriva under på ett solidariskt feministiskt kontrakt kring en knytblus är också att cementera klassamhället och samhällsorättvisor ytterligare.

Situationen gör oss plågsamt påminda om att en dubbelparadox inte löser någon av paradoxerna; two wrongs don't make a right. Knytblusfeminismens grundläggande problem sammanfattas i att: moderniteten/jämställdhetsfeminismen/genushistorien/kulturstrukturalismen/likhetsfeminismen aldrig ifrågasätter tanken på enhetliga subjekt. Likhet på bekostnad av skillnader.

Det homogena "kulturelitsexismkvinnovi:et" blir paradoxalt nog könsmaktskritiskt å ena sidan men å den andra klassblint, och förutsätter ett "Vi" av konsensus och ressentiment. Det är som att befinna sig i ett kunskapslimbo, där kritiska frågeställningar om hur patriarkatet och feminism ska definieras inte ingår, ty nu är ett socialt och språkligt konstituerat "Vi" överens och då är det bara att gilla läget.

Händelserna i Svenska Akademien framstår som ett neurotiskt gräl i en överklassfamilj

Det råder definitivt ingen konsensus bland feministiska teoretiker om vad patriarkatet är, men nu fladdrar ett så komplext och avancerat maktkritiskt begrepp likt färggranna knytblusar på var och varannan hals. "Vi" är överens, så är det bara.

Återigen: two wrongs don't make a right. Vad är det som utesluts i det homogena "Vi:et"? Vilka vittnesmål exkluderas? Vilka röster är det som tystas?
Var finns de vittnande våldtagna hemlösa kvinnorna? Var finns de med sperma nedkletade tjackhororna? Var finns vårdbiträdena i den offentliga sektorn som det tafsas på?

Var finns Eva Bengtsson, som våldtogs som fjortonåring av maktens män i Geijer-affären? Eva Bengtsson har aldrig fått någon upprättelse. Varför? Är en del sexuella och patriarkala övergrepps offerberättelser viktigare än andra? Varför ska Sara Danius få upprättelse och folkets kärlek, men inte Eva Bengtsson, för att hårdra det hela.

Händelserna i Svenska Akademien framstår som ett neurotiskt gräl i en överklassfamilj. Varför i hela friden skulle folket (vilket och vems folk?) ge en aktiespekulerande överklassfamilj sin kärlek?

Vad är skälet till att exempelvis arbetarförfattare och poeter mot en inhuman asylpolitik och krig, ska visa solidaritet med haute couture-kläder som kostar mer än vad många arbetarkvinnor har i månadslön?

Vad är skälet till att en femtioårig högutbildad och kritiskt tänkande författare med arbetarklassbakgrund som jag själv, skulle sympatisera med överklassens exklusiva levnadsvanor? Det är precis tvärtom: Jag ogillar det ända in i märgen.

Svenska intellektuella är livrädda... De vill inte riskera att inte få ingå i de 'fina' kulturkretsarna

Som en annan avslöjande trop i berättelsen om "Klubbens" övergrepp och Svenska Akademien-skandalerna står rädslorna i epicentrum. Svenska författare och intellektuella är paniskt livrädda för att ifrågasätta den symboliska kulturmaktens kvinnor och män, så till den milda grad att det blundades för sexuella övergrepp tills sanningen inte gick att gömma i kulturparnassens mörka garderober längre.

Svenska författare och intellektuella vill inte riskera att förlora ekonomiska fördelar och att inte få ingå i de "fina" kulturkretsarna. Det gäller ju att mingla med "rätt" kulturpersoner som kan ge de räddhågsna författarna ett stipendium då och då eller rent av en semesterresa till Paris.

Den här genanta sanningen om mingelkulturens privilegiesystem ska inte förträngas och förnekas. Kan det rent av vara så att "kulturelitssexismkvinnovi:et", är så rörande överens för att slippa ta itu med självkritiken och egenansvaret?

Hur framstår den ömkliga rädslan om vi ställer den i relation till exempelvis fängslade och torterade författare för det fria ordets skull?

Patetisk, narcissistisk, bortskämd och arrogant. Precis på samma sätt som överklassen alltid har visat de arbetande och exploaterade kropparna sitt förakt. Two wrongs don't make a right!


Cecilia Persson är författare och litteraturkritiker. Hon var doktorand i historia i Lund och universitetslärare i historia och genusvetenskap 2000-2006.