I Svarta nejlikans fotspår

INTERVJU Med journalist, författare, producent och filmare på visitkortet är Mats Fors knappast någon nybörjare i de kreativa branscherna. Men nu prövar han att paketera sin forskning om Harald Edelstam i ett helt nytt format: den historiska deckarens.



I höstas utkom Fors med romanen Natt över Oslo (Hoi förlag), den första delen i en triologi om Svarta nejlikan. Svarta nejlikan var det smeknamn som den svenske diplomaten Harald Edelstam (1913-1989) fick av motståndsrörelsen i Norge under andra världskriget.


Författaren passade på att träffa Mats Fors under ett Sverigebesök när han precis inlett skrivandet på roman nummer två, som går under arbetsnamnet Mørkermannen och Svarta nejlikan:
- Jag har umgåtts med Harald i 15 år nu, konstaterar Fors, som pendlar mellan Österö i Finland, Ekerö utanför Stockholm och Arendal i Norge.



Först, år 2007, kom filmen som Mats Fors tagit initiativ till med den nyligen bortgångne Michael Nyqvist i huvudrollen. Svarta nejlikan handlade inte om andra världskriget utan om Harald Edelstams gärning i Chile. Under militärkuppen 1973 lyckades han som svensk ambassadör rädda tusentals latinamerikaner undan diktaturen genom att, i en parallell till Raoul Wallenbergs agerande i Ungern 30 år tidigare, erbjuda dem asyl i Sverige.



Efter att filmen hade haft premiär satt Mats Fors fortfarande på så mycket oanvänt material att det, i ovanlig turordning, blev en bok av filmen. Svarta Nejlikan. Harald Edelstam - en berättelse om mod, humanitet och passion gavs ut av Prisma 2009:

- Filmen fokuserade helt och hållet på tiden i Chile. Vad jag tycker är spännande med Harald - utan att förringa Raoul Wallenbergs insats på något vis - är att Wallenberg gjorde det han gjorde en gång. Det som är unikt med Harald är att han gör det om och om igen.



Eftersom Harald Edelstam hade samarbetat med en hemlig, underjordisk motståndsrörelse fanns det i princip inga förstahandskällor överhuvudtaget om hans liv under andra världskriget:


- Många av de norska motståndsmännen värvades också av amerikansk underrättelsetjänst efter krigsslutet, vilket gör att det finns hur många berättelser som helst som aldrig har blivit offentliga.



Men går det inte att få fakta bekräftade, då får det bli en roman av det, beslutade Fors. Mitt under arbetet med den skönlitterära men verklighetsbaserade Natt över Oslo kom plötsligt ett välkommet genombrott. Äntligen blev domarna från krigsförbrytarrättegångarna i Norge tillgängliga efter hela 70 år av hemligstämpling:


- Där fann jag en mängd material om Harald, däribland sådant som bekräftade historier som jag inte lyckats få bekräftade när jag skrev hans biografi.



Så spännande - kan du ge något exempel?

- Ja, det finns en central historia om en man som tillhörde samma motståndscell som Harald. Han blev kidnappad av Gestapo, som försökte ge sken av att de var kommunister. Motståndsmannen satt i långa förhör och blev till slut övertygad om att Gestapo-männen inte var nazister utan tillhörde "rätt" sida. Då avslöjade denne man tyvärr flera namn ur sin norska motståndscell - bland annat Harald Edelstams. Vilket gjorde att Edelstam var tvungen att fly Norge.



Trots, eller kanske på grund av, sina djupgående kunskaper i ämnet menar Mats Fors att han "gick vilse för många gånger" under arbetet med Natt över Oslo. För den uppföljande romanen vill han därför göra "en rad strukturella, hantverksmässiga och konstnärliga val". Ska den nya boken till exempel vara lika dialogdriven som sin föregångare? Hur många nya karaktärer klarar läsarna av att hålla reda på? Och hur kan personen Harald Edelstam tänkas ha påverkats av det som sker i bok två?


Alltför mycket bör nog Mats Fors inte analysera skrivprocessen; Natt över Oslo har nämligen fått utmärkta recensioner. Bland annat skriver DAST Magazine att författaren serverar läsaren en "spännande, gripande och välskriven berättelse", medan Svenska Deckarakademins Nils Scherman konstaterar att "Mats Fors kan verkligen skriva. Hans prosa är lättflytande. (...) [Harald Edelstam är] en svensk hjälte som jag gärna återser."

Och visst förtjänar den orädde diplomaten en mer framträdande plats i våra svenska hjärtan såväl som i den nationella historieskrivningen.

Redaktionen