Helgläsning: Långintervju med årets Nobelpristagare i litteratur

Författaren publicerar här en intervju med Kazuo Ishiguro ur boken Under mitt paraply (2009) av svenske Jan Sigurd, som samtalade med Ishiguro på Edinburghs teaterfestival.

Woody Allen har sagt att han tillägnade sig självdisciplin när han som ung lärde sig spela klarinett. Jag vet att du också har musikalisk bakgrund. Vad har musiken lärt dig?

"Genom den lärde jag mig uttrycka mig. Före tjugofyra års ålder skulle jag bli singer/songwriter. Jag skrev ett hundratal låtar. Kan ännu minnas löjeväckande rader som 'Från dina armhålor droppar det surt'. Jag satt och väntade i timmar i väntrum på olika skivbolagskontor bara för att få höra sanningen att jag aldrig skulle bli någon superstjärna. Men jag är ändå glad att jag gick igenom denna 'rosa' period av textförfattande. Den erfarenheten lärde mig skriva: kort och effektivt. Från sångtexter gick jag vidare till noveller och fortsatte sedan med romaner."

"Kanske som en följd därav är det min åsikt idag att för mycket detaljer förstör den inre projektorn hos läsaren. Sätt en diktad gestalt i ett rum. En, två, tre detaljer räcker för att stimulera den moderna läsarens projektor. För många detaljer tröttar ut och blir överpedagogiskt. Idag är vi redan bombarderade av så många bilder. Annat var det i litteraturen före TV:s och filmens tid, på Charles Dickens eller Thomas Hardys tid."

Jag har jagat författaren Kazuo Ishiguro för en intervju de senaste åren men först nu hinner jag ifatt honom, i Edinburgh, under bokfestivalen. Varje gång jag fått hans förlagsagent på tråden har Ishiguro varit upptagen. Men så har han också en imponerande produktivitet.

Kazuo Ishiguro slog igenom för ett antal år sedan med boken Återstoden av dagen som också blev ett filmiskt mästerverk med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Han har gett ut fem böcker varav ett flertal vunnit internationella priser. Romanerna utspelar sig till stor del i Japan, trots att Ishiguro själv lever i London sedan mer än fyrtio år tillbaka.

Han kom från Japan till England som femåring och påstår att han lärde sig engelska från TV-serierna Bröderna Cartwright, Prärie och Laramie. Fast i skolan lekte de engelska skolpojkarna inte cowboys och indianer, utan andra världskriget. Som liten kom han som japan att frukta världskrig och låter gärna sina romangestalter leva i skuggan av första och andra världskriget:

"Nostalgi har idag dåligt rykte. Förmodligen på goda grunder. Många tänker på imperiet och herrgårdsliv i lyx med betjänter som bjöd på thé. Det är inte vad jag menar med nostalgi. Den sanna känslonostalgin är tvärtom viktig."

Själv återvänder han ständigt till sin barndoms bubbla, barndomens känslosfär - den är lika väsentlig för skapandet som idealismen för intellektet, påstår han. Att bli vuxen är att stiga ur barndomens bubbla och att ständigt längta tillbaka till den där bubblan - en bättre värld:

"Anledningen till att jag väljer världsomvälvande historiska perioder som fond för mina historier är att saker ställs på sin spets då. Jag har svårt att skriva samtidsprosa om stilla förortsliv eller otrohet i Hampstead. Jag formligen jagar dramatiska perioder och miljöer för mina romaner."

Han berättar att han efterhand blivit alltmer intresserad av emotionell logik snarare än av realism i sina böcker. Att laborera med subjektiv tid är också diktarens privilegium. Något som han gärna ägnar sig åt, inte minst i sin bok Vi som var föräldralösa:

"Förr var jag en riktig planerare. Jag tillbringade två år med att tänka ut en historia, låta olika karaktärer växa fram och kolla fakta, innan jag skrev ett ord. Risken är då att man inte låter sig överraskas under skrivandet. Och missar något. Det riktigt intressanta kommer inte upp till ytan. Det poppar hellre fram när man inte planlägger för mycket."

Efter att ha rest runt i värden och pratat och diskuterat sina böcker med läsare och litteraturkännare upplever han sig allt mind­re ensam under skrivprocessen. För en tid sedan var han i Danmark och pratade med danskar och nu tycker han att varje gång han sätter sig vid datorn har han ett gäng danskar som tittar över axeln på det han skriver.

Hans litteratur har med tiden blivit en allmän spelplats snarare än en privat scen. Oavsett om han vill det eller ej skriver han idag mer för andra människor.

Den bok som, naturligtvis mycket också på grund av en lyckad filmatisering, haft störst genomslagskraft är just Återstoden av dagen, boken om den engelske butlern. Hur den än tolkas har Ishiguros avsikt inte i första hand varit att göra upp med det engelska klassamhället. Han ser butlern snarare som en universell metafor. I någon mening är vi alla butlers.

Kanske är det också anledningen till att så många människor levt sig in i porträttet av butlern. Dennes problem har allas våra liv som resonansbotten; vår drift att till varje pris vilja göra ett klanderfritt jobb parat med oförmågan att handla efter våra känslor.

Primo Levi, en författare med erfarenheter från koncentrationslägret Auschwitz, har också han förundrats över människans drift att även under outhärdliga omständigheter vilja göra ett gott hantverk. I en intervjubok säger han:

I Auschwitz la jag ofta märke till ett besynnerligt fenomen. Behovet av lavoro ben fatto - ett väl utfört arbete - är så starkt att det får människor att utföra till och med slavarbete "väl". Den italienske muraren, som räddade mitt liv genom att i smyg ge mig mat i sex månader, hatade tyskar, deras mat, deras språk, deras krig; men när de satte honom att uppföra murar, så byggde han dem raka och stadiga, inte av åtlydnad, utan av yrkesstolthet.

Ishiguro utvecklar denna tankegång och menar att vi alla gömmer oss för att undvika att bli sårade emotionellt. Om det så är bakom plikten eller bakom en spelad öppenhet:

"Efter två sekunder berättar killen i Kalifornien som råkar sitta bredvid dig i en bar om sin skilsmässa. Terapisnack är alltså ett annat sätt att desarmera smärta. Vi hittar alla på olika strategier för att undvika att bli sårade. På så sätt är nog ändå japaner och engelsmän mer ärliga. Vi ser åtminstone kuvade ut när vi är det."

Vad Ishiguro har för ursprung råder det inga tvivel om. När jag kommit hem och öppnar boken han signerat till mig ser hans signatur ut som japansk kalligrafi.

Jan Sigurd är författare, dramatiker och låtskrivare. 2005 belönades han med Piratenpriset "för en litterär, musikalisk och journalistisk verksamhet, präglad av nyfikenhet, humor och medmänsklighet". 2013 erhöll Jan Sigurd utmärkelsen "Till Evert Taubes minne".