"Han höll mej fast, jag kom inte loss..."
TRAKASSERIER Författaren Kerstin Strandberg plockar fram plågsamma minnen i spåren av #Metoo.
Halvspringande
över en gräsmatta på Biskops-Arnö... jag var på väg in till ett
seminarium som jag skulle hålla för kollegor, alla kvinnor. Det var 1978
under den andra
internordiska konferensen för kvinnliga författare, anordnad av de sju
kvinnor som utgjorde basen i Författarförbundets arbetsgrupp Kvinnoskribentgruppen
som jag ingick i - denna kongress var mycket uppmärksammad i alla
medier.
Han flåsade men sa inget, talade inte medan han försökte sätta krokben på mej
En äldre manlig kollega, den mycket kände och framgångsrike X,
hann upp mej mitt på gräsmattan - han flåsade men sa inget, talade inte
medan han försökte sätta krokben på mej. Jag ramlade
och han föll tvärs över mej, kysste hårt. Allt utan ord, han spelade
stum.
Annat
tillfälle, lika perverst: Vi var många kollegor som efter ett stormigt
möte på Författarförbundet dragit vidare till en krog för att fortsätta
samtalet. När jag
befann mej som ensam gäst i det rymliga kapprummet dök X upp, han gick
rakt fram mot mej utan att säja något, tog ett hårt tag och tvingade på
mej kyssar.
Han höll mej fast, jag kom inte loss, försökte på alla sätt
vädja till den andre mannen som stod där,
vädja om hjälp... det var rockvaktmästaren som för ögonblicket inte hade
något att göra. När jag lyckades komma loss gick X snabbt därifrån.
Rockvaktmästarens blick på mej
var nästan det värsta
Att
X vid båda dessa tillfällen inget sa, uppträdde som stum, var det som
skrämde och verkade helt enkelt vara metoden,
en del i den obehagliga effekten av den form av uppvaktning som han
bedrev.
Det fanns faktiskt ytterligare en obegriplighet i sammanhanget:
Rockvaktmästaren! Efteråt var det bara jag och han som var kvar i
kapprummet. Rockvaktmästaren stirrade - hade en blick
som dömde mej, som om jag var den som anstiftat, iscensatt det hela. Den
mannens blick på mej var nästan det värsta.
Det
hela handlar om en nu avliden manlig författare som för all del inte
ska nämnas vid namn. Det är en historia
som slutar med en bra replik av en annan manlig författare. Denne visste hur X brukade bära sej åt och sa till mej: Jag begriper
inte varför ingen av er ger honom ett slag på käften.
Men
slåss på det sättet, det kunde vi inte. Vad kunde vi annars göra? Gå
till styrelsen för Författarförbundet? Anmäla till polisen? Kollegans
angrepp verkade ligga precis
under anmälningsgränsen, kunde säjas ha "låg anmälningshöjd".
Det
är en viss skillnad här mellan detta och de fall som dragits fram i
Metoo-debatten. Jag var alltså kollega med X och befann mej inte någon i
tydligt underordnad
ställning.
Var han och jag alltså då att betrakta som jämlikar? Nej, på
intet sätt, vi var rangordnade i en tydlig och mycket godtycklig
karriärstege. Det var den stegen vi inom Kvinnoskribentgruppen
analyserade och arbetade på för att få bort. Det skedde
bland mycket annat genom en spalt i Författaren som jag döpt till Förtrycknytt. Ett ord som kan begagnas igen när nu överallt rapporter
om gammalt förtryck stiger upp till ytan.
Författaren Kerstin Strandberg (f. 1932) utkommer med bok nummer 14 (varav 12 har getts ut på Bonniers) i mars 2018: "Skura ut".
51 år tidigare debuterade hon med "Som en ballong på skoj".
Kerstin Strandberg var fackligt verksam inom förbundet under
1970- och -80-talen och var då med och bildade Kvinnoskribentgruppen.
