Ett skrivande liv

Bland Bokmässans uppsjö av samtal fanns några som gav särskilt intressanta inblickar i författaryrket, däribland "Ett skrivande liv" på lördagen.

Samtal mellan författarna Aris Fioretos och Agnes Lidbeck. Moderator kulturjournalisten Åsa Beckman. Bokmässan 29/9 2018.

Alla allvarligt skrivande människor har någon gång läst en av de där böckerna av en framgångsrik författare som berättar, ibland från höjden av sitt skrivande liv, ibland från dess skymningsstadium, hur hon gör när hon trollar fram det som ska bli en roman. Oavsett om det är Duras, Lagercrantz, Malmsten eller Ramqvist, har man efteråt känt att det här med bokskrivande kanske inte är så svårt som jag inbillat mig.

Om jag bara gör som Duras gör kommer det att lossna, då kommer det att förbättras, språket kommer äntligen att börja glöda. Nu vet jag äntligen, tror man, hur jag kan göra språket till mitt.

Så sätter man sig ned, öppnar datorn och börjar skriva. Det nästa som händer är att man har glömt allt vad Duras nyss har sagt. Man slutar skriva, blundar, försöker påminna sig om vad det nu var hon sa. Men så märker man snart att det hon sade stämmer ju inte. Det är ren lögn, ett abstrakt påhitt, som slätats över med vackra charlatanformuleringar. Det vill säga - det är lögn för en själv. Inte för Duras. För Duras är det sant, eftersom det är sprunget ur hennes egna erfarenheter.

Men du har ingenting i Duras erfarenheter att göra. Du måste skapa dina egna. Därför kommer aldrig någon av de där böckerna av någon framgångsrik författare som berättar hur hon skriver vara till hjälp för dig. Endast det du själv skriver kommer att hjälpa dig att fortsätta skriva. Endast din egen erfarenhet har kraften att stifta de där outgrundliga reglerna som gäller för skrivandet.

Under samtalet "Ett skrivande liv" talade Aris Fioretos och Agnes Lidbeck bland annat om dessa regler. De talade också om de där böckerna om skrivande. När moderatorn Åsa Beckman påtalade just Duras och hennes författarmaxim "Att skriva är att tvivla på allt", sade Fioretos att "jag har funderat på de där skrivböckerna. De är säkert hjälpsamma för många, men jag tror att lärdomarna som man snabbt lär sig dra om man själv skriver, är att mycket av detta är hantverkstips."

Det enda en författare behöver inför sitt skrivande, är alltså något att pudra de svettiga händerna med, så att de inte slinter

Aris Fioretos liknade författandet vid bergsklättring. Man slår in sina kilar, man har sin mundering, sina selar, man säkrar sig på tusen olika sätt, man lyckas till slut ta sig upp - och det ser inte särskilt vackert ut: "När man väl har blivit författare på riktigt, då tror jag att det räcker med den där talkpåsen, så är man fit for climbing".

Det enda en författare behöver inför sitt skrivande, är alltså något att pudra de svettiga händerna med, så att de inte slinter. Vad denna talkpåse ska innehålla är enligt Fioretos en "blandning av erfarenhet, rutin och intuition". Det är en sorts säkerhet: "Här har jag varit en gång tidigare, alltså kommer jag att kunna ta mig förbi de här svårigheterna".

Men hur han kommer förbi dem, hur skrivandet egentligen går till, det saknar han någon liknelse för: "Jag är inte säker på att någon någonsin kan tala om för mig exakt vilka regler det är jag följer. Författaren befinner sig på en nivå som är någonstans mellan övermedveten och undermedveten, men i alla fall inte medveten".

Hans författarkollega Agnes Lidbeck var inne på samma spår. Om de hett eftertraktade genvägarna till skrivandet, sade hon: "Jag fick frågan om vilka som är mina tips till folk som vill skriva en bok, men inte kommer sig för. Och jag förstår inte varför man ska skriva en bok om man inte verkligen vill. Vill du inte skriva en bok, så låt bli. Jag tror att folks vilja att skriva böcker ofta handlar om viljan att ha skrivit en bok. Och det är någonting helt annat."

Vad gäller Agnes Lidbecks egna vilja att skriva böcker, detta hennes "uttrycksbehov", så upplever hon den som ett sorts beroende: "Skrivandet är min drog", menade hon, "och det är ett av få beroenden jag tillåter mig. Jag har samma relation till skrivandet som de alkoholister jag känner har till alkohol". Som alla sorters beroenden är också skrivandet ett mysterium, som i sitt lika destruktiva som oumbärliga djup inte kan undgå att locka oss ned i det.

"Beroendet är en av de största gåtorna, som man inte riktigt kan lösa", tillade Aris Fioretos. Som författare vet man att det finns där, men man vet inte varför. Man vet att man aldrig riktigt kommer förstå varför, men man kommer alltid ställa sig frågan. Men skrivandet och drogen förenas inte bara i beroendet. De innebär också ett rus och ett sinnesvidgande tillstånd, det mellan vårt undermedvetna och övermedvetna, som alltså ändå inte är det medvetna.

Jag hade inte kunnat skilja mig om jag inte skrev, och jag hade inte kunnat skriva om jag inte skiljde mig

Det finns dock en väsentlig skillnad. I drogens rus är man fullkomligt genial för sig själv, men sällan för omgivningen och inte för sig själv efteråt. Det skrivande ruset innebär istället ett sorts förvaltande av detta annars ögonblickliga och svårkontrollerade tillstånd: "Hur blir jag min egen rusförvaltare", frågade sig Fioretos. "Det är ett retroaktivt arbete, det sker alltid efteråt och det är då man måste vara nykter, både bokstavligt och i överförd bemärkelse."

Men vart det skrivande livet till syvende och sist hamnar är i språket. Och det var om språket som Fioretos och Lidbeck helst talade. Omständigheterna - var de skriver, vad de har på sig när de skriver, varför de gör det - är sekundära. Konsekvenserna - att barnen ibland sätts i andra hand, att vännerna ibland riktar misstänksamma blickar efter att ha känt igen sig i en romankaraktär, att skilsmässan förr eller senare bryter upp det tidsslukande äktenskapet ("Jag hade inte kunnat skilja mig om jag inte skrev, och jag hade inte kunnat skriva om jag inte skiljde mig", som Lidbeck lakoniskt anmärkte) - är också sekundära. Det som är primärt är språket.

När det är språket de talade om, förenades också Lidbeck och Fioretos i sina erfarenheter. Båda har haft en barndom som präglats av flera kulturer. Av denna pluralitet har de skänkts en inblick i språkets relativism och svårkommunicerade subjektivitet. En sten, påpekade Lidbeck, är ju egentligen porös. Den är genomstungen av myriader av betydelser och bilder, färger och ytor. Så kan vi exempelvis läsa i Lidbecks diktsamling Ur:

"En flyktig barndom lärt mig, att ordet sten kan vara poröst, genomsläppligt som sand under foten, att språket inte motsvaras av någon konstant".

För Lidbeck själv är sten granitklipporna i Bromma. För hennes vän från Papa Nya Guinea är det en annan sten, "hennes sten är en annan sten än min, vi kan inte mötas i orden, orden måste vara så enormt specifika och platsbundna för att ha någon betydelse överhuvudtaget". Genom barndomens relation till en sten, brottas vi plötsligt i djupet av den språkliga kommunikationens olösliga dilemma.

Varje ting i världen går att uttrycka på lite för många sätt

Var slutar det allmängiltiga och var börjar det personliga i överföringen av ord från en person till en annan? Till vilken grad kan du ta del av min upplevelse av världen? Till vilken grad kan jag ta del av din? I medvetandefilosofin diskuteras detta dilemma under begreppet "kvalia", som är våra subjektiva upplevelsers egenskaper, och som filosofin säger är omöjliga för oss att redogöra för, omöjliga att externalisera och språkliggöra, och därför omöjliga att ha någon kunskap om, varför också filosofin misslyckas med att säga något intressant om saken.

I litteraturen är det detta dilemma som ser till att författaren hålls sömnlös och sysselsatt. "Vad händer", frågade Lidbeck sig själv, "när man accepterar att min sten inte är din sten? Vad händer med texten och vad händer med mig som förmedlare, när jag i själva verket inte kan förmedla någonting alls".

Fioretos uttryckte samma problem på ett något annorlunda sätt. Han växte upp med föräldrar från två olika kulturer. Familjen levde i en tredje, i Sverige, på den skånska landsbygden. Av denna mångkultur lärde han sig framförallt en sak: "Varje ting i världen går att uttrycka på lite för många sätt. Och samtidigt säger ju detta lite för mycket att det också är lite för lite, för varför skulle vi annars ha så många ord. Att hitta balansen mellan det för mycket och det för lite är författarens uppgift."

Efter att båda hade talat om språket på detta sätt utifrån den egna erfarenheten, kunde inte Lidbeck låta bli att brista ut i en lätt uppgiven klagan över vårt svenska språks rådande tillstånd: "Det är extremt provocerande att vi som samhälle har blivit så förflackade och slappa med språk. Så att det tunnas ut på betydelse och innebörd. När det gäller en tonharmoni vet vi att det finns rätt och fel. Det finns falska toner och det finns icke-falska toner. Men när det gäller den verbala eller skrivna kommunikationen så är det som om alla är lika goda kålsupare. Maktmedlet går oss som civilisation ur händerna, när vi för det första inte lär oss skriva korrekt och för det andra förbilligar nyanserna i språket, när vi kallar alla spadar för spadar."

Oviljan att vara inaktuell är det värsta som kan drabba litteraturen

I slutet av samtalet tog Aris Fioretos en sista titt i den där talkpåsen, som författaren måste ha för att inte slinta och falla pladask. Hur ska litteraturen behandlas? Hur bör vi gå den till mötes? Han observerade ett utbrett fenomen bland författare, som skriver den ena boken efter den andra: de byter ut personjaget, vinklar temat lite annorlunda, skiftar en aning på berättarperspektivet. Men det är i grund och botten samma bok som skrivs: "Eftersom DNA:et i boken inte har hunnit bli utbytt".

Det bottnar i en skräck för att inte blir hörd om man inte är konstant aktuell, trodde Fioretos: "Oviljan att vara inaktuell är det värsta som kan drabba litteraturen. Litteraturen lever enligt andra regler. Ofta måste man, tror jag, hinna ställa om sin kropp innan man börjar skriva på någonting nytt. Och i synnerhet inte tänka på litteraturen som något man kan förfoga över, som någonting man kan lära sig och så gör man det. För så fungerar det inte."

Johannes Nilsson