"Bättre lycka nästa år..."

Förbundets medlemskväll om hur man knäcker stipendiesökarkoden blev som väntat en succé.

Många hade tagit sig till Författarnas hus i centrala Stockholm tisdagen den 4 september. Det var fullsatt i lokalen och ytterligare 350 personer följde medlemsmötet på en livestreamad länk via Facebook, ett nytt initiativ för att även medlemmar på andra håll i landet ska kunna följa det som sker i huvudstaden.



Värd för kvällen var Jörgen Gassilewski, ledamot i Sveriges Författarfonds styrelse. Gästerna bestod av Jesper Söderström från Sveriges Författarfond, Katarina Trodden, ledamot i Författarnas kopieringsnämnd och Susanne Bergström Larsson från Kulturrådet, inbjudna för att svara på den raka frågan "Varför får jag inget stipendium?", även mötets rubrik. Att döma av de myckna och angelägna ansiktena var det en fråga många ställt sig själva också före den här kvällen.

Är det en fördel att gå ner i tjänst, så att man inte tjänar så mycket?

Mötet inleddes med konstaterandet att transparens är av mycket stor vikt. De sökande ska ha full insyn i hur pengarna fördelas, hur fonderna är uppbyggda och vad som motiverar styrelsens beslut. Därefter började Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll sicksacka längs stolsraderna med en mikrofon i handen, som såg till att medlemmarnas frågor inte drunknade i sorlet från Drottninggatan nedanför de öppna fönstren. Frågorna avlöste varandra:

- "Hänsyn tages till behov", står det på ansökan. Vad är det för behov?

- Vad är INTE relevant att skriva i brevet, och vad är viktigt att framhäva?

- Är det en fördel att gå ner i tjänst, så att man inte tjänar så mycket?

- När man har fått avslag, hur får man reda på när man kan söka igen? Och varför får man avslag? Hur många procent får avslag?

Sedan började de inbjudna gästerna redogöra för deras respektive fonder och försökte efter bästa förmåga svara på frågorna.

I Författarfondens styrelse sitter 11 ledamöter varav Författarförbundet utser sex och regeringen tre, berättade Jesper Söderström. Stipendierådets styrelse består av 13 ledamöter varav Författarförbundet utser åtta. Det är i huvudsak från biblioteksersättningen som fonden får sina pengar.

Det i särklass viktigaste är den litterära kvaliteten

Författningsperioden för varje tillsatt ledamot är ungefär tre år. Med den herakleitiska metaforen "man kan inte stiga ner i samma flod två gånger", beskrev Söderström effekten av den begränsade tidsperioden. Vad han menade var att man alltid kan ansöka flera gånger med samma verk, eftersom läsaren och huvudansvarig för din ansökan varierar varje gång du söker. Vid ansökan är det senast utgivna verket den mest centrala punkten.



En fråga som väckte stort intresse bland åhörarna var hur beslutsfattandet går till, och vad som väger tyngst i bedömningen. Jesper Söderström underströk flera gånger att det i särklass viktigaste är den litterära kvaliteten. Den oundvikliga följdfrågan var då: Hur bedöms litterär kvalitet? Och hur diskuteras det?



Inga typer av böcker premieras framför andra

Det är ingen lätt fråga att svara på, var Söderströms lika oundvikliga svar. Det är en förhandlingsfråga som lever hela tiden. Men en alltid central riktlinje är den att en sådan tvetydig omdömesfråga måste stå fri från trender.

Vidare förklarade Söderström att det är ytterst få som får avslag på grund av att de "saknar behov", det vill säga att de skulle tjäna för mycket pengar. "Ingen av er här inne är ju särskilt rika", konstaterade han och lockade fram ett muntert läte ur publiken.

Enligt Författarfonden förekommer det inte någon kvotering mellan genrer. Inga typer av böcker premieras framför andra, eftersom litterär kvalitet inte bryr sig om något sådant som genrer.

Stipendierådet får in ungefär 700 till 1000 ansökningar per termin. Under en termin har styrelsen tio heldagsmöten under vilka de stöter och blöter sina argument. Vilket innebär, avslutade Söderström sin redogörelse, att du aldrig kommer bli mer noggrant läst än hos Sveriges författarfond.

Kopieringsfonden förfogar över 18 miljoner kronor och uppmanar alla medlemmar att söka

Katarina Trodden från Kopieringsfonden och Susanne Bergström Larsson från Kulturrådet höll sina redogörelser något kortare. Trodden förklarade att Kopieringsfonden i motsats till Författarfonden inte har någonting med kvalitet att göra. De läser inte några verk, eftersom det enda de ska avgöra är huruvida och i vilken utsträckning materialet är "kopieringsbart".



Vad dessa kriterier består av är svårt att avgöra, särskilt i den ännu ohanterliga spridningsmekanism som uppstått i och med internet. Det innebär att begreppet "kopiering" inte längre är självklart och lättdefinierat. Dock är det väsentligt att ditt material finns tillgängligt på antingen folkbibliotek, universitetsbibliotek eller arbetsplatser. Kopieringsfonden förfogar över 18 miljoner kronor. Trodden avslutade med att uppmana alla medlemmar att ansöka: "Det lönar sig, och vi får in färre ansökningar än vi har kapacitet att ta emot", avslöjade hon.

Var bara saklig och sanningsenlig

Kulturrådets Susanne Bergström Larsson fick frågan hur de förhåller sig till nya respektive etablerade översättare? Hon förklarade att det är främst redan etablerade översättare som erhåller stipendier. Å andra sidan anordnar Kulturrådet ibland översättarseminarium och konferenser som ämnar initiera och utveckla de ännu inte lika meriterade. 

Av Kulturrådets sammanlagda budget på 135 miljoner är det endast 9 miljoner som tillkommer "internationellt utbyte", svarade Bergström Larsson när någon undrade varför rådet har så lite pengar.

Kvällen avslutades med en livlig öppen diskussion. Jesper Söderström tipsade alla sökande om att inte försöka "taktisera". Det finns inget smart sätt att skriva sin ansökan på, menade han: "Var bara saklig och sanningsenlig".



Ordförande Grethe Rottböll påminde om att om man har bekymmer med ansökan och blanketter får man gärna kontakta Författarförbundet, så hjälper de till. Men notera skillnaden mellan Författarförbundet och Författarfonden, inflikade en yngre man från kansliet med långsam och pedagogisk betoning på respektive suffix, varpå Jesper Söderström instämde.



Hur lekande lätt är det inte att återvända till skrivbordet efter en sådan bekräftelse?

En kvinna avbröt sedan den strida strömmen av sakfrågor, när hon reste sig från sin stol med mikrofonen i handen för att dela med sig av den uppmuntran det innebär när man väl får ett stipendium. Hur lekande lätt är det inte att återvända till skrivbordet efter en sådan bekräftelse, utbrast hon.

När de flesta frågorna verkade vara besvarade lades mikrofonen tillbaka och stolarna skrapade mot golvet. Medan rummet tunnades ut på folk dröjde jag kvar en liten stund och bytte några ord med mannen som suttit bredvid mig.


- Man fick många tips, sade han så fort mikrofonen stängts av. Kontentan var väl: kopieringsfonden! Där fanns ju en massa pengar. Och de bad dessutom om fler ansökningar än de redan får.



Sitt stipendium fick han först efter tredje ansökan:

- Det var Åke Holmberg-stipendiet. Jag åkte till Island och var där i två veckor. Mitt tips är att putsa och putsa på ansökan, och noga läsa kriterierna. Så skickar man in en gång. Om man får avslag så skickar man in en andra. Om det blir avslag där också, så skickar man in en tredje gång.

Ledd av sin egen tankegång tändes ett ljus:


- Det skulle vara en bra idé att ge ut en bok om hur man gör; "Att söka stipendier" kan den heta. Vad skriver du på själv?, frågade han mig.


- Jag skriver för tidskriften Författaren, jag praktiserar där. Det är därför jag är här.


- Jaha, ja man måste ju börja någonstans.


- Ja, det måste man.


Johannes Nilsson